Varför väljer inte kvinnor byggföretagen?

På ingenjörsutbildningarna är könsfördelningen numera relativt jämn. Exempelvis Samhällsbyggnad på KTH, en av de viktigare ingångarna till ett yrkesliv inom bygg- och fastighetsbranschen, har en könsfördelning som är nära 50/50. Men när det är dags att påbörja sin karriär och välja sin första arbetsgivare, är det fortfarande få kvinnor som väljer byggföretagen. Och ju närmare produktion, desto färre kvinnor. Bland yrkesarbetarna är andelen endast ett fåtal procent.

Peter Kvist, vd Arcona

Vi behöver verkligen fler kvinnor i byggföretagen. Det gör oss bättre som företag och våra arbetsplatser blir mer attraktiva. Studier och forskning visar att vi också kan bli lönsammare och få en större innovationskraft. Andra fördelar med en ökad andel kvinnor har visat sig vara lägre personalomsättning, färre olyckor och färre konflikter mellan anställda. (1) Att öka andelen kvinnor har med andra ord ett egenvärde, men trots stor medvetenhet i frågan händer inte tillräckligt.

När jag själv började arbeta inom bygg 2001 sades det att problemet var en generationsfråga, att det skulle växa bort naturligt. Det har det uppenbarligen inte gjort – kvinnor möts alltjämt av män som har en nedsättande och förminskande syn på dem. Kvinnor behöver fortfarande konstant bevisa sin duglighet för att bli accepterade, medan det för män tenderar att vara tvärtom; man antas vara duglig tills man visar att man inte är det. På möten vänder man sig inte sällan till männen i sällskapet, även i de fall det är helt uppenbart att det är den kvinnliga kollegan som sitter inne på svaret. Återväxten av män med denna syn på kvinnor har dessvärre fortsatt varit god i branschen.

Här måste inte minst vi män börja agera. Vi sitter dessutom ofta i en position där vi verkligen kan göra något åt det. För vi behöver kvinnorna.

Tre områden jag anser skulle göra skillnad:

  1. Fler kvinnor på ledande positioner.
    En av nycklarna till att attrahera fler kvinnor är att rekrytera fler kvinnor till ledande positioner. Kvinnor behöver bli mer synliga och det behövs fler förebilder.
    En vanlig ursäkt är att det finns så få kvinnor i branschen och därmed är svåra att rekrytera. Det är visserligen sant, men då måste lösningen vara att vi anstränger oss lite extra, inte att vi slutar leta. Det finns nämligen enormt många kompetenta kvinnor i branschen.
  2. Få bort machokulturen.
    Det grova språket, det obscena klottret i bygghissar, de sexistiska skämten vid fikabordet etc. – den här sidan av branschen måste vi få bort. Det är många som vantrivs i denna miljö, både män och kvinnor. Vi måste våga lyfta frågan direkt när vi ser och hör sådant. Det är särskilt förekommande på våra byggarbetsplatser och är något inte minst de fackliga organisationerna borde arbeta med mer aktivt med.
  3. Lyft fram det positiva.
    Trots den lite negativa bilden av oss som bransch, är det en otroligt fin och rolig bransch att jobba i, även för kvinnor. Vi behöver bli bättre på att lyfta fram även det positiva och att ge våra kompetenta kvinnor utrymme att synas.

För att åstadkomma en förändring krävs ett perspektivskifte. Vi behöver se att rekrytering av kvinnor har ett stort värde för affärsverksamheten. Vi behöver inse att vi idag faktiskt missar nära hälften av talangerna och därmed får ut mindre av verksamheten än vad som är möjligt. Och framför allt behöver vi inse och visa för omvärlden att byggbranschen definitivt är för kvinnor.

Låt oss gemensamt påbörja arbetet med att på allvar bygga en bransch som är attraktiv för kvinnor. Tre förslag för att åstadkomma en sådan förändring ser ni ovan.

Texten publicerad som debattartikel i Byggvärlden 25 april 2022

Uppföljande intervju och film med HR-chef Désirée Holmberg.
Intervjuer och film med Arconas avdelningschefer Ann Bjurström och Niklas Virving 
Intervju och film med Olivia Selén, projektingenjör

(1) Visas bl a i rapporten ”En jämställd byggprocess för en attraktiv byggbransch” (SBUF-projekt 13784) där man bland andra hänvisar till forskning av (Clegg et al.(2016), Fägerlind (2019) samt Stensönes & Johansson, (2019).